The Soul purpose 1 - hunting light

Helen Bornhall Lange

Jag är en smålänning som slagit ner rötterna i Västra Götalands historiska landsbygd. Här, i vår lugna vrå med anor från förromersk järnålder, bor jag tillsammans med man, dotter och hund, långt från folksamlingar och stress.

Efter många år som grafisk formgivare och illustratör valde jag att skola om mig till högskoleingenjör – bytte papper mot stål – och arbetar numera som konstruktör.

Så länge jag kan minnas har jag roat mig med att spinna berättelser av olika slag. Innan jag själv kunde skriva ned dem gjorde min mamma det åt mig medan jag ritade bilderna. Genom hela livet har det skrivna ordet varit en ständig följeslagare, både i form av mina egna alster och andras.

Med avstamp i den grekiska gudavärlden ledde mitt läsande mig till fantasy och genom Tolkien vidare till dess ursprung i Beowulf och de fornnordiska texterna, där jag hämtar mycket av min egen inspiration. Inte minst till världsbyggandet.

Mitt eget skrivande präglas av en djup kärlek för trovärdiga världar och karaktärer. Inom fantasy finns friheten att skapa och bygga en egen värld. Att få den att fungera. Jag vill att världen skall kännas levande – som en av karaktärerna. Den skall inte enbart vara en bakgrund där berättelsen sker.

Fröet till The Soul Purpose har funnits med mig i långt över två decennier, men först på senare år har både världen och karaktärerna tagit form och blivit en sammanhängande berättelse där personerna och platserna ständigt utvecklas och fortsätter överraska mig. Det känns stort och spännande att nu släppa ut mina pennfrukter ur byrålådan och dela dem med världen.

Och så var det det här med språket … Inom fantasy och science fiction är det vanligt att det finns någon form av ’common tongue’ – ett gemensamt språk som används för att karaktärer av olika bakgrund skall förstå varandra. Ser man det så kan man hävda att engelskan är det gemensamma språket (i en stor del av världen) för oss nördar – vi som läser fantasy, science fiction och spelar TV-spel.

Jag kan skriva på svenska också givetvis, men just den här världen och den här berättelsen … den lever på engelska i mitt huvud. Om mina berättelser hade varit en tavla så hade ingen ifrågasatt varför jag valde att måla den i olja istället för akvarell. Borde inte språket också få lov att vara ett kreativt val?